Det här med vikt, mat och hur jag ser på min kropp har varit en problem så länge jag kan minnas. Så mycket ångest, tårar, hetsätning, bantning, att gå på diet, eller inte äta alls.
Skolskörerskor som sa åt mig vid 11 års ålder att " Du vet att du kan dö ung om man är fet va?" När jag var 13 trodde jag att jag aldrig skulle bli kysst, för ingen tycker om tjocka människor.
Ibland önskar jag att jag kunde säga till mitt gamla jag att en dag kommer du älska dig själv för just den du är. Vilket jag faktiskt gör idag. Jag har äntligen accepterat mig själv. Visst att jag har gått ner alla kilon jag behövt men det handlar inte bara om det. Utan jag mår inte längre dåligt över vad jag äter. Jag äter för att mat är fantastiskt och för att jag mår bra av mat. Jag tränar för att det gör mig glad, inte för att jag måste banta bort massa kilon. Det är okej att unna sig med goda saker, så länge man njuter på riktigt! Nä, fy fan för " om jag äter det här måste jag ut och bränna bort det" Lev på riktigt för tusan eller lev inte alls.
