Jeff Buckley

Det är en skam att jag glömt bort Jeff Buckley.

Hans melankoliska röst gör mig knäsvag.

"På en tisdag...!"

Idag var jag och Maria och testade på baren/restaurangen the Sugar Lounge i Stroud Green.
Mycket trevligt ställe med mysig indisk inredning! Massa kuddar, trevlig personal och hyffsade priser! Ett ställe där jag kommer gå till många gånger och så ligger det på hemmaplan, perfekt!
Det blev ett glas vin och en kaffe, lite tokigt sådär på en tisdag. Haha. Nina och Jenny kom också förbi, helfestligt.

Btw, lite uppdateringar för mina ladies, min födelsedag (4:e feb) kommer spenderas på just the Sugar Lounge istället för bio! Det känns lite trevligare så och mindre krångligt.
Iaf nu är det här med bion imorgon, det blir antagligen Milk imorgon men frågan är på vilken biograf. Men nu är det ju såhär att Sanna sitter baby och hon vill ju så gärna se den här filmen!
(men jag kan offra mig att se den med dig Sanna, på måndagar är det billigare att gå)
Hur gör vi???

Nä, jag måste stänga ner datorn nu och sova, jag behöver all energi till spinningpasset imorgon!
Godnatt.

Det har varit en fin helg.

Fredag: Pubrunda i Camden

Lördag: Bakisslappisdag hemma med sällskap av Jenny och Maria.

Söndag: Starbucksfika i Angel Islington

Ramlar

Kvällen började i Camden på ett sunkigt hostel i ett litet upplyst teverum med lite alkohol och med en Rasmus som lärde två australiensiska tjejer att säga GÖTT!

Efteråt var planen att vi alla skulle puba tillsammans på the Good Mixer innan våra nyanlända vänner skulle till en klubb. Sebastian hade råkat dra i sig lite för mycket alkohol så vi kom ingenstans. Det slutade med att jag, jenny maria lämnade de andra för att ha vår egen pubrunda istället. Vi hamnade på Lock 17 där vi satt vid ett litet bord och beställde in öl och vin.

Halv två lämnade vi stället, fulla och på jakt efter mat. Vi gick till en kiosk, jag köpte en godispåse och tvingade Maria och sno ett kakpaket, vilket hon gjorde i tron att jag snodde min godispåse! Haha. Vet inte riktigt hur vi kom på att sätta oss vid en gränd men det gjorde. Vi satt där i över två timmar, rökte, pratade om allt och inget och åt oss mindre hungriga på godis och stulna kakor.

Finaste kvällen på mycket länge. <3

Jag var bara inte gjord för dessa dar

Jag har känt mig så trött och sleten hela veckan, det spelar ingen roll hur fina kläder jag bär eller hur fint sminket sitter. Vintern suger musten ur mig, jag är trött på blaskigt väder med lite gnuttar sol här och där. Våren du är efterlängtad, skynda.
Veckan har trots allt varit bra, hunnit med några träningspass, biobesök, Lunch och promenad med Maria och sett klart Dexter säsong tre.

En fin sak, Oggy kommer och hälsar på mig i April.
Det ska bli så underbart kul!

Slumdog Millionaire

Ikväll har jag vart på bio i Muswell Hill med Jenny, Sanna och Sara. Fint sällskap och filmen var en guldklimp, rekommenderar den djupt.

En liten present

Jenny har avslöjat min födelsedagspresent, en spelning med the Maccabees den 20:e februari!!! Jag är ganska så lycklig.
Tack Jenny <3

Stryka tvätt.

Min måndag började med att Maria kom och fikade hemma hos mig. För nu bor hon också i Stroud Green, det gillar vi.
Resten av eftermiddagen har bestått av tvätt och strykning. Strykjärnet gick sönder förra veckan så det var en hel del strykning att ta igen... Jag vill spy på allt som har med tvätt att göra.
Ikväll ska jag mysa i mitt rum och titta på Dexter för jag är helt slut.

skolios

Jag brukar vara duktig på att förtränga det här med min skolios... men ikväll kom alla gamla minnen tillbaka tydligare än på länge. Jag blev diagnotiserad för skolios när jag var 11 år gammal. Även om jag inte tillät mig känna rädsla var jag innerst inne livrädd. Ett livrädd barn.

Efter två år fick jag min operation, då hade jag dubbelförtur.
TVÅ ÅR.
Mina krökningar i ryggraden låg då på 83 och 58 grader... jag kände mig som ett missfoster. Kommer tydligt ihåg sista läkarbesöket innan operationen, jag vågade inte titta på mina röntgenplåtar. Jag ville inte se och jag ville inte höra hur de skulle skära upp, skruva, vrida och stoppa konstiga slangar i mig.
Min mamma frågade mig efter läkarbesöket på sahlgrenska om jag var rädd. Jag svarade såklart nej med ett stort leende på läpparna.
Det här med att visa känslor kom inte naturtligt för mig förr.

Min operation tog sex timmar. De stelopererade 13 kotor och satte in två långa metallstag.
Jag vaknade inte ordentligt förens två dagar senare.
Låg inne på sahlgrenska i nästan två veckor, jag kunde inte vända mig själv i sängen och hur de än vred och vände på mig gjorde det alltid ont. Jag har aldrig känt mig så hjälplös trots att jag var omgiven sjukpersonal.

På toppen av detta tvingade sjuksystrarna mig att pyssla med lera och måla på papper.
Vilket jag avskydde så tvingade mamma att göra en tomte i cernitlera. Haha.

Jag var borta från skolan i två månader och under den tiden var det en person från min klass som frågade vart jag var någonstans. De andra märkte inte av min frånvaro. Jag var ganska obetydlig i högstadiet.

Jag fick bära korsett i fyra månader... och efter det var allt bra. Det hela var över, trodde jag.
Jag kan inte riktigt minnas när jag började få ont i ryggen men det började bli värre när jag gick ettan på gymnasiet. Jag trodde inte att det var nått särskilt allvarligt... i min situation borde det inte vara konstigt. I tvåan började jag med sjukgymnastik två dagar i veckan men det blev bara värre... Jag kunde inte vara ute och gå mer än en halvtimme innan jag fick så ont att jag var tvungen att sitta ner. Det var jobbigt att sitta ner länge och jag hade hela tiden ont... Jag kunde inte sova ordentligt.

Läkarna skrev ut smärtstillande och jag fick fortsätta med sjukgymnastiken.
Inget blev dock bättre, bara värre. Det gjorde ont HELA tiden. Att gå till skolan på morgorna var ett helvete ibland. Jag kunde inte andas ordenligt ibland för det gjorde så ont.
Jag åt mellan 4-8 starka värktabletter om dagen... ibland mer. (vilket jag förstås inte fick)

Jag fick tid på Sahlgrenska där de konstaterade att det var mina metallstag i ryggen som orsakade min smärta och sjukgymnastiken gjorde bara saken värre.
Min läkare skrev ut antibiotika och sa till mig att gilla läget eller operera bort metallstagen om ett år. Allt kändes hopplöst.

Jag hade vätskebölder på min rygg och en månad efter mitt läkarbesök började det läcka var från min rygg. En fistel hade bildats i mitt ärr.
Jag fick akuttid på Sahlgrenska och där visade sig att jag hade en allvarlig infektion i min rygg, jag behövde en operation snarast för att ta bort metallstagen.
Så läkaren som hade skickat hem mig med lite medicin skrev nu in mig på akutoperation.
Jag grät hela vägen hem i bilen... Allt kändes förjävligt.

Skolan gick skit, jag hade brustet hjärta och jag ville bara ligga hemma och sova.
Jag fick gå på regelbunda vårdcentalbesök två gånger i veckan och byta stora platsplåster på min rygg två till tre gånger om dagen pga det läckte var.
Ärligt talat när jag tänker tillbaka på det vet jag inte hur jag orkade. Hade det inte varit för Oggy vet jag inte hur jag hade klarat det... Jag tackar dig från djupet av mitt hjärta. Tack för att du stog ut när jag mådde som värst.

Jag opererades i Januari 2008.

Operationen gick bra och jag låg inne en vecka. Även om jag var 18 snart 19 år gammal fick jag ett eget rum. Egentligen bara barn som får det men Sahlgrenska gjorde ett undantag.

Det var en långsam och smärtsam vecka med många jobbiga blodprover. Det kunde ta evigheter för personalen att hitta blodkärl att sticka i. Det slutade alltid med att de fick ta blodproverna från mina fötter eller händer, där det gör ondast.

Att vara utan mina metallstag var en befrielse... Jag fick båda metallstagen och alla skruvar som sovenier i en påse när jag skulle åka hem. Det var en sjuk syn. Påsen med skrot vägde nästan ett halvkilo.
Jag sov hemma hos mamma efter min hemkomst. Mitt humör var hemskt eftersom jag hade så ont hela tiden och jag kunde inte vända mig själv i sängen. Min stackars mamma fick stå ut med mycket skäll. Jag menade inget ont men jag kunde inte hejda mig själv.

Efter tre dagar fick jag hög feber och fick åka in till uddevalla sjukhus.
Det var ett dåligt tecken. Jag fick läggas in.

En vecka låg jag inne... den värsta jävla vecka jag varit med om. Jag kunde inte äta och min mage var helt utslagen och jag fick springa på toa hela tiden. Blodprover varje dag som tog allt emellan tio minueter till en timme. Mina händer och fötter var ömma. Läkarna visste inte vad som var fel.
Jag hatade att ligga inne på uddevalla sjukhus. Jag hatade mat mer än någonsin och jag hatade all sjukhuspersonal och tanten som sov i samma rum som mig som hade fönstret öppet, teven för sig själv och var allmänt störig.

Ja en vecka tog det innan jag kom därifrån. Felet på mig visade sig vara min mage, alla mina bakterier var borta i magen på grund av antibiotikan jag fortfarande åt. Den antibiotikan jag fick med mig från sahlgrenska och den antibiotikan jag fick som dropp på uddevalla sjukhus.
Så när jag slutade med det blev jag bra igen. vilken idioti va?
Däremot tog det över en månad för mig innan jag kunde äta normalt igen utan att behöva springa på toa. Jag hade jämt ont i magen.

Och ja... sen tog allt det här med sjukhus och mediciner slut.

Det har inte varit en lätt sak att gå igenom och jag har fortfarande ont i ryggen stundstals.
Det går inte en enda dag utan att jag tittar på min rygg i spegeln, drar händerna längs ryggraden och undrar om min rygg har ändrats och letar efter fel.
Jag är livrädd för att min rygg ska ändras och bli ännu mer sned, nu när inga skruvar eller stag håller upp min ryggrad.

Jag vet inte varför jag publicerar det här inlägget... men ja.
Det här är något som är en stor del av mig, min värsta fiende.

Nyår

Min outfit: klänning från Ida sjösted, underkjol från beyond retro

Redo för utgång

I väntan på Noah and the whale

Charlie Fink från Noah and the whale