Efter två år fick jag min operation, då hade jag dubbelförtur.
TVÅ ÅR.
Mina krökningar i ryggraden låg då på 83 och 58 grader... jag kände mig som ett missfoster. Kommer tydligt ihåg sista läkarbesöket innan operationen, jag vågade inte titta på mina röntgenplåtar. Jag ville inte se och jag ville inte höra hur de skulle skära upp, skruva, vrida och stoppa konstiga slangar i mig.
Min mamma frågade mig efter läkarbesöket på sahlgrenska om jag var rädd. Jag svarade såklart nej med ett stort leende på läpparna.
Det här med att visa känslor kom inte naturtligt för mig förr.
Min operation tog sex timmar. De stelopererade 13 kotor och satte in två långa metallstag.
Jag vaknade inte ordentligt förens två dagar senare.
Låg inne på sahlgrenska i nästan två veckor, jag kunde inte vända mig själv i sängen och hur de än vred och vände på mig gjorde det alltid ont. Jag har aldrig känt mig så hjälplös trots att jag var omgiven sjukpersonal.
På toppen av detta tvingade sjuksystrarna mig att pyssla med lera och måla på papper.
Vilket jag avskydde så tvingade mamma att göra en tomte i cernitlera. Haha.
Jag var borta från skolan i två månader och under den tiden var det en person från min klass som frågade vart jag var någonstans. De andra märkte inte av min frånvaro. Jag var ganska obetydlig i högstadiet.
Jag fick bära korsett i fyra månader... och efter det var allt bra. Det hela var över, trodde jag.
Jag kan inte riktigt minnas när jag började få ont i ryggen men det började bli värre när jag gick ettan på gymnasiet. Jag trodde inte att det var nått särskilt allvarligt... i min situation borde det inte vara konstigt. I tvåan började jag med sjukgymnastik två dagar i veckan men det blev bara värre... Jag kunde inte vara ute och gå mer än en halvtimme innan jag fick så ont att jag var tvungen att sitta ner. Det var jobbigt att sitta ner länge och jag hade hela tiden ont... Jag kunde inte sova ordentligt.
Läkarna skrev ut smärtstillande och jag fick fortsätta med sjukgymnastiken.
Inget blev dock bättre, bara värre. Det gjorde ont HELA tiden. Att gå till skolan på morgorna var ett helvete ibland. Jag kunde inte andas ordenligt ibland för det gjorde så ont.
Jag åt mellan 4-8 starka värktabletter om dagen... ibland mer. (vilket jag förstås inte fick)
Jag fick tid på Sahlgrenska där de konstaterade att det var mina metallstag i ryggen som orsakade min smärta och sjukgymnastiken gjorde bara saken värre.
Min läkare skrev ut antibiotika och sa till mig att gilla läget eller operera bort metallstagen om ett år. Allt kändes hopplöst.
Jag hade vätskebölder på min rygg och en månad efter mitt läkarbesök började det läcka var från min rygg. En fistel hade bildats i mitt ärr.
Jag fick akuttid på Sahlgrenska och där visade sig att jag hade en allvarlig infektion i min rygg, jag behövde en operation snarast för att ta bort metallstagen.
Så läkaren som hade skickat hem mig med lite medicin skrev nu in mig på akutoperation.
Jag grät hela vägen hem i bilen... Allt kändes förjävligt.
Skolan gick skit, jag hade brustet hjärta och jag ville bara ligga hemma och sova.
Jag fick gå på regelbunda vårdcentalbesök två gånger i veckan och byta stora platsplåster på min rygg två till tre gånger om dagen pga det läckte var.
Ärligt talat när jag tänker tillbaka på det vet jag inte hur jag orkade. Hade det inte varit för Oggy vet jag inte hur jag hade klarat det... Jag tackar dig från djupet av mitt hjärta. Tack för att du stog ut när jag mådde som värst.
Jag opererades i Januari 2008.
Operationen gick bra och jag låg inne en vecka. Även om jag var 18 snart 19 år gammal fick jag ett eget rum. Egentligen bara barn som får det men Sahlgrenska gjorde ett undantag.
Det var en långsam och smärtsam vecka med många jobbiga blodprover. Det kunde ta evigheter för personalen att hitta blodkärl att sticka i. Det slutade alltid med att de fick ta blodproverna från mina fötter eller händer, där det gör ondast.
Att vara utan mina metallstag var en befrielse... Jag fick båda metallstagen och alla skruvar som sovenier i en påse när jag skulle åka hem. Det var en sjuk syn. Påsen med skrot vägde nästan ett halvkilo.
Jag sov hemma hos mamma efter min hemkomst. Mitt humör var hemskt eftersom jag hade så ont hela tiden och jag kunde inte vända mig själv i sängen. Min stackars mamma fick stå ut med mycket skäll. Jag menade inget ont men jag kunde inte hejda mig själv.
Efter tre dagar fick jag hög feber och fick åka in till uddevalla sjukhus.
Det var ett dåligt tecken. Jag fick läggas in.
En vecka låg jag inne... den värsta jävla vecka jag varit med om. Jag kunde inte äta och min mage var helt utslagen och jag fick springa på toa hela tiden. Blodprover varje dag som tog allt emellan tio minueter till en timme. Mina händer och fötter var ömma. Läkarna visste inte vad som var fel.
Jag hatade att ligga inne på uddevalla sjukhus. Jag hatade mat mer än någonsin och jag hatade all sjukhuspersonal och tanten som sov i samma rum som mig som hade fönstret öppet, teven för sig själv och var allmänt störig.
Ja en vecka tog det innan jag kom därifrån. Felet på mig visade sig vara min mage, alla mina bakterier var borta i magen på grund av antibiotikan jag fortfarande åt. Den antibiotikan jag fick med mig från sahlgrenska och den antibiotikan jag fick som dropp på uddevalla sjukhus.
Så när jag slutade med det blev jag bra igen. vilken idioti va?
Däremot tog det över en månad för mig innan jag kunde äta normalt igen utan att behöva springa på toa. Jag hade jämt ont i magen.
Och ja... sen tog allt det här med sjukhus och mediciner slut.
Det har inte varit en lätt sak att gå igenom och jag har fortfarande ont i ryggen stundstals.
Det går inte en enda dag utan att jag tittar på min rygg i spegeln, drar händerna längs ryggraden och undrar om min rygg har ändrats och letar efter fel.
Jag är livrädd för att min rygg ska ändras och bli ännu mer sned, nu när inga skruvar eller stag håller upp min ryggrad.
Jag vet inte varför jag publicerar det här inlägget... men ja.
Det här är något som är en stor del av mig, min värsta fiende.
5 kommentarer:
Jag tycker att det är skitbra att du skriver om det så att folk verkligen ska fatta vad det är för helvete du her gått igenom! Jag hade gjort allt en gång till för din skull Elin. Det fanns/ finns inte att jag inte skulle ställa upp för dig på det sättet igen!
Kan inte ens försöka föreställa mig vilket helvete det måste varit. Det gör ont i mig att du var tvungen att gå igenom det.
Tusen kramar.
söta söta Elin, du är så modig och bra!
sötaste vännen! jag kommer ihåg så väl när du blev inlagd på sjukhuset i uddevalla .. va oroliga vi alla var ! ja och bella bad för dig haha så fult men vi menade det ! du har alltid varit glad och söt och just därför ser ja upp till dig.. att orka me nått sånt och endå vara posetiv även om ja förstår att det ibland känns hopplöst..! Elin du är stark!
Ser du? They love you girl! Det var minsann ingen som lät din frånvaro passera obemärkt!! <3
Skicka en kommentar