Igår rotade jag igenom alla mina fullproppade flyttlådor som finns hemma hos mamma, oj vilken återblick det var! Alla brev, dagböcker bilder, tidningsutklipp, cd-skivor, stereo, playstation, ja allt möjligt. Hade nästan glömt bort att jag ägde så mycket mer än vad som får plats i en resväska. Att läsa min gamla dagbok från gymnasiet var med skräckblandad förtjusning... Jag älskade gymnasietiden men vem var jag egentligen? Hur kunde jag ha en sån hemsk bild av mig själv och om kärlek? Nej, tack och lov för att bli äldre, klokare. Jag är inte rädd längre för att bli gammal, om jag fortsätter i den här utvecklingstakten kommer jag vara världens lyckligaste kärring! Hur underbart är inte det?