Allt är precis som vanligt och det känns konstigt att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag är glad över att vara tillbaka med min familj och det ska bli underbart att träffa mina fina vänner igen som jag saknat så mycket. Men jag känner mig inte hemma. Måste till arbetsförmedlingen imorgon och skriva in mig, hur deppigt är inte det? Åh, jag vet inte hur jag ska gå till väga med någonting. Självklart löser sig allting tillslut men det hade varit skönt att kunna planera mer istället för att vänta in lösningen.
Att säga hejdå till min värdfamilj kändes helt okej, fick fina presenter och vi åt en mysig frukost tillsammans. Kommer sakna dem men inte jobbet. Flyget hem gick också bra, behövde inte betala någon övervikt trots att det vägde 16.3 kilo och mitt handbabage vägde exakt 10 kilo.
Jag saknar redan London och jag saknar Mark.
1 kommentar:
Ja, jag kan förstå att du saknar London. Uddevalla/ Vänersborg är INGENTING jämfört med det.
Skicka en kommentar